Scott Walker



"I've become the Orson Welles of the record industry. People want to take me to lunch, but nobody wants to finance the picture...I keep hoping that when I make a record, I'll be asked to make another one. I keep hoping that if I can make a series of three records, then I can progress and do different things each time. But when I have to get it up once every 10 years... it's a tough way to work."Scott Walker (from an interview for The Independent, April 1995).

from the Stephen Kijak film - 30th Century Man.
more info about Stephen Kijak at www.myspace.com/scottwalkerfilm

Interview with Andrew Graham Dixon (The Culture Show) 2006
discography in Swedish by Mr Spank.
Date: September 16, 2009 12:26PM Fuck me...it was longer than I thought. 16000 characters and 3200 words. It hasn't aged with dignity as much as I like but what the heck, here it is...

Scott Walker - Discography
Studio albums: 13, Singles: 5, Soundtracks: 1
Scott Walker is the stage name of the American musician, Noel Scott Engel (born January 9, 1943, Hamilton, Ohio) and former lead singer of The Walker Brothers. Despite being American born, Walker's chart success has largely come in the United Kingdom, where his first four solo albums reached the top ten. He continues to release solo material and is currently signed to 4AD.


Scott Walkers karriärbana saknar motstycke i rockhistorien. Han började som söt pojkbandsstjärna, för att senare sadla om till renommerad Brel-tolkare och sluta som asocial kultartist. Han har inspirerat mängder av andra artister med sina låtar och sångstil. Bryan Ferry, David Bowie, Jarvis Cocker (Pulp), Julian Cope, Neil Hannon (Divine Comedy), Marc Almond m.fl. är alla självutnämnda Scott Walker fanatiker. Genom att de uppmärksammat Scott Walker i intervjuer och genom sin musik, har de bidragit till att hans fantastiska soloalbum i slutet av sextiotalet fortfarande uppmärksammas. .
The Walker Brothers with John Maus and Gary Leeds (1964 - 1978)

* Scott Walker - born Noel Scott Engel, 9 January 1943, Hamilton, Ohio - lead vocalist, bassist
* Gary Walker - born Gary Leeds, 3 September 1942, Glendale, California - drummer, vocalist.
* John Walker - born John Maus, 12 November 1943, New York[3] - guitarist, vocalist.

Take It Easy with The Walker Brothers (1965)


"Make It Easy on Yourself" (Burt Bacharach, Hal David) / "There Goes My Baby" (George Treadwell, Lover Patterson, Benjamin Nelson) / "First Love Never Dies" (Bob Morris, Jim Seals) /"Dancing in the Street" (Marvin Gaye, Ivy Hunter, William "Mickey" Stevenson) /"Lonely Winds" (Mort Shuman, Doc Pomus) /"Girl I Lost in the Rain" (David Gates) /"Land of a Thousand Dances" (Chris Kenner) / "You're All Around Me" (Scott Engel, Lesley Duncan) / "Love Minus Zero/No Limit" (Bob Dylan) / "I Don't Want to Hear It Anymore" (Randy Newman)/ "Here Comes the Night" (Mort Shuman, Doc Pomus) / "Tell the Truth" (Lowman Pauling) /

tracks from expanded version
Love Her" (Barry Mann, Cynthia Weil)/ "Seventh Dawn" (Riz Ortolani)/ "But I Do" (Paul Gayten, Robert Guidry)/ "My Ship Is Coming In"/ "Looking for Me" (Randy Newman)/ "Young Man Cried" (Scott Engel, John Franz)/ "Everything's Gonna Be Alright"/ "I Need You" (Carole King, Gerry Goffin) /

The Walker Brothers - Portrait (1966)



In My Room" (Paul Vance, Lee Pockriss, Joaquin Prieto) / Saturday's Child" (Scott Engel)/ Just for a Thrill" (Lil Armstrong, Don Raye) / Hurting Each Other" (Peter Udell, Gary Geld) / Old Folks" (Willard Robison, Dedette Lee Hill) / Summertime" (George Gershwin, Ira Gershwin, Dubose Heyward)/ People Get Ready" (Curtis Mayfield) / "I Can See It Now" (Scott Engel, John Franz) / "Where's the Girl" (Jerry Leiber, Mike Stoller) / "Living Above Your Head" (Kenny Vance, Mark D. Sanders, J.A. Black) / "Take It Like a Man" (Jerry Leiber, Mike Stoller) / "No Sad Songs for Me" (Tom Springfield) /

included on the expanded version: "The Sun Ain't Gonna Shine (Anymore)" (Bob Crewe, Bob Gaudio) / "After the Lights Go Out" (J. Stewart) / "(Baby) You Don't Have to Tell Me" / "My Love Is Growing" (J. Stewart) / "Another Tear Falls" (Burt Bacharach, Hal David) / "Saddest Night in the World" (John Maus) / "Deadlier Than the Male" (Scott Engel, John Franz) / "Archangel" (Scott Engel) / "Sunny" (Bobby Hebb) / "Come Rain or Come Shine" (Harold Arlen, Johnny Mercer) / "The Gentle Rain" (Luiz Bonf, Matt Dubey) / "Mrs. Murphy" (Scott Engel) /


The Walker Brothers - Images (1967)


"Everything Under the Sun" (Bob Crewe, G. Knight)/ "Once Upon a Summertime" (Michel Legrand, Johnny Mercer, Eddy Marnay) - / "Experience" (Scott Engel) / "Blueberry Hill" (Al Lewis, Vincent Rose, Larry Stock) / "Orpheus" (Scott Engel)/ "Stand By Me" (Ben E. King, Jerry Leiber, Mike Stoller)/ / "I Wanna Know" / "I Will Wait for You (Theme From Les Parapluies de Cherbourg)" (Michel Legrand, Jacques Demy, Norman Gimbel)/ "It Makes No Difference Now" (Norman Newell, Iller Pattacini)/ "I Can't Let It Happen to You" (John Walker) / "Genevieve" (Scott Engel) / "Just Say Goodbye" (Petula Clark, Pierre Delano�, Alvin Hatch)/


Scott inledde sin karriär tillsammans med John Maus och Gary Leeds som en tredjedel i det framgångsrika pojkbandet Walker Brothers. Med inte mindre än nio singlar som nådde topp trettio på försäljningslistan i England mellan åren 1965 och 1967, etablerade sig bandet som en av The Beatles största konkurrenter och följdes konstant av skrikande tonårstjejer. Bandet spelade främst in covers på andra artisters låtar och de hade hits på båda sidan Atlanten med låtar som "My Ship Is Coming In", "Make It Easy On Yourself" och "The Sun Ain't Gonna Shine Anymore".

Scott hatade rollen som söt popstjärna och efter ett misslyckat självmordsförsök gjorde han sitt bästa för att ta död på intresset för sitt band så fort han fick chansen i intervjuer med pressen. Scott pratade mycket hellre om Camus, Sartre eller om Bergmans filmer än att lydigt spela med i ytliga frågor runt hans person. Det var knappast intervjuerna som ledde till att intresset för Walker Brothers började ebba ut, utan deras oförmåga att förnya sitt sound. I April 1967 gav Walker Brothers sin sista konsert innan de splittrades.

SCOTT (1967)

tracklist: Mathilde (Jacques Brel, G�rard Jouannest, translation: Mort Shuman) / Montague Terrace (in blue) / Angelica (Cynthia Weil, Barry Mann) / Lady came from Baltimore (Tim Hardin)/ When Joanna loved me (Robert Wells, Jack Segal) / My death (Jacques Brel, translation: Mort Shuman/) The Big hurt (Wayne Shanklin) / Such a small love / You're gonna hear from me (Andr� Previn, Dory Previn) / Through a long and sleepless night (Mack Gordon, Alfred Newman)/ Always coming back to yo) / Amsterdam (Jacques Brel translation: Mort Schuman)



Efter Walker Brothers hade splittrats var Scott till en början osäker på vilken riktning han skulle ta med sitt solomaterial. Han kände inget samröre med hippierörelsen eller det dåvarande musikklimatet. Scott umgicks med en tysk tjej som introducerade Jacques Brels musik för honom och hjälpte till att översätta texterna till engelska. Brels musik men kanske främst hans texter öppnade dörren till en helt ny värld för Scott och fungerade som en katalysator för hans egen fantasi och kreativitet. Hos Brel fann Scott någon som kunde förmedla dekadent leverne, ifrågasättandet av jaget och det ständiga sökandet. När Scott av en händelse fick tillgång till Mort Schumans översättningar av Brels texter tvekade han inte en sekund utan begav sig snabbt in i studion för att spela in sitt första soloalbum "Scott".


Mort Schuman (Mortimer Shuman) was born in Brooklyn in 1936, and died in 1991 in London. He was an anglo-American songwriter and singer who also spoke and wrote in French

Albumet "Scott" (1967) inleds i ett rasande tempo med en cover på Jacques Brels "Mathilde". Det fan som vant sig vid Walker Brothers Phil Spector-lika ljudväggar möts även här av en ljudvägg, men i det här fallet byggs den upp av stråkar och toktrumpeter, inte en echobox. Andra spåret på plattan "Montague Terrace (In Blue)" är utan tvekan en av Scotts bästa egenkomponerade låtar. Det finns inga ord som kan göra den här låten rättvisa, den måste höras. De två andra låtarna som Scott själv skrev till plattan "Always Coming Back To You" och "Such A Small Love" bevisade att Scott Walkers egna material var väl så bra som de andra kompositionerna. Den senare bjuder på ett fantastiskt suggestivt ljudlandskap innan ytterligare en vägg av stråkar dundrar in halvvägs in i låten. Förutom inledande "Matilde" innehåller albumet ytterligare två lysande Brel-covers, "My Death" (fransk titel "La Mort") och "Amsterdam". Dragspelet i inledningen av "Amsterdam" kan nog t.o.m. få Eminem och hans tuffa polare att spontant gunga i "sailorarmkrok". Resterande låtar präglas av fantastiska stråkarrangemang och Scotts fantastiska stämma som verkligen kommer till sin rätt i "When Joanna Loved Me", tidigare inspelad av Tony Bennett 1964. Albumet sålde riktigt bra och tog sig upp på försäljningslistans tredjeplats i England.

SCOTT 2 (1968)



tracklist: 1. Jackie (French: Jacques Brel - La Chanson de Jacky) 2. Best Of Both Worlds 3. Black Sheep Boy (original written by Tim Hardin) 4. The Amorous Humphrey Plugg (S. Engel) 5. Next (French: Jacques Brel - Au suivant!) 6. The Girls From The Streets (S. Engel) 7. Plastic Palace People((S. Engel) 8. Wait Until Dark (Burt Bacharach) 9. The Girls And The Dogs (French :Jacques Brel - "Les Filles Et Les Chiens") 10. Windows Of The World (original by Dionne Warwick and Burt Bacharach) 11. The Bridge (S. Engel) 12. Come Next Spring

Solodebuten följdes upp med albumet "Scott 2" (1968) som även det blev en artistisk och försäljningsmässig succé och nådde försäljningslistans förstaplats i England. Den här skivan drog också igång med en Brel-cover i högt tempo, varför ändra ett vinnande koncept? De tre Brel låtar som Scott valde att spela in den här gången var den dekadenta "Jackie", "Next" (fransk titel "Au Suivant") och "The Girls And The Dogs" (fransk titel "Les Filles Et Les Chiens"). Scott befäste med de här inspelningarna sin status som en Brel tolkare av högsta rang. Ett av spåren på "Scott" är en cover på Tim Hardins "Lady Came From Baltimore" och även den här skivan innehöll en Hardin-cover, "Black Sheep Boy". Båda dessa låtar sticker ut en aning rent stilmässigt på skivorna, då de drar mer åt det avskalade country och folk hållet än det pompösa och orkestrerade. De fyra egna låtar som Scott har med på den här skivan "The Amourous Humphrey Plugg", "Plastic Palace People", "The Bridge" och "The Girls From The Streets" tycker jag personligen inte håller lika hög klass som de tre på "Scott". Den sistnämnda är den bästa av de fyra, den är så inspirerad av Brel att jag trodde den var en Brel-cover tills jag tittade i CD-häftet för en tid sedan. Förutom de lysande Brel låtarna på den här plattan är Bacharachs "Windows Of The World" och "Wait Until Dark" de givna höjdpunkterna.


Jacques Brel - La chanson de Jacky
Jacques Brel, born Jacques Romain Georges Brel (Belgium 1929) died in Bobigny (France) in 1978


SCOTT 3 (1969)



"It's Raining Today" "Copenhagen" "Rosemary" "Big Louise" "We Came Through" "Butterfly" "Two Ragged Soldiers"
Side two "30 Century Man" "Winter Night" "Two Weeks Since You've Gone" "Sons Of" (Gérard Jouannest, Jacques Brel, Mort Shuman) "Funeral Tango" (Jouannest, Brel, Shuman) 2:56 "If You Go Away" (Brel, Rod McKuen)


Scott Walker sings Copenhagen

Tredje skivan "Scott 3" (1969) blev inte alls en lika stor succé försäljningsmässigt som sin föregångare. Den nådde förvisso försäljningslistans tredjeplats i England, men försvann snabbt från listan efter bara 4 veckor. Det här är en riktigt intressant platta eftersom den, om man bortser från de tre obligatoriska Brel låtarna, bara innehåller eget material. Albumet skiljer sig från de första två genom att den är betydligt mer avskalad och sparsmakad i sina stråkarrangemang. Tempot i låtarna har dragits ner betydligt och texterna som tidigare ofta snuddat vid det dekadenta och kyligt romantiska, handlar här betydligt mer om ensamhet, längtan och krossade drömmar. Precis som på de två tidigare albumen finns det även här en låt som helt bryter med resten av materialet rent stilmässigt. På lysande "30 Century Man" pluggas bara gitarren in och enligt texten ska man spela cool och vira in så mycket som möjligt i plastfolie. Även de tre avslutande Brel låtarna är betydligt mer tempofattiga än på de föregående skivorna. Den här gången är det "Sons Of" (fransk titel "Fils De"), "Funeral Tango" (fransk titel "Tango Funebre") och "If You Go Away" (fransk titel "Ne Me Quitte Pas") som får Scotts behandling.


> Songs from the TV series



"Will You Still Be Mine" (Matt Dennis, Thomas Adair) "I Have Dreamed" (Richard Rodgers, Oscar Hammerstein II) "When the World Was Young" (M. Philippe-Girard, Angele Vannier, Johnny Mercer) "Who (Will Take My Place)" (Charles Aznavour, Herbert Kretzmer) "If She Walked Into My Life" (Jerry Herman) "The Impossible Dream" (Mitch Leigh, Joe Darion) Side two "The Song Is You" (Jerome Kern, Oscar Hammerstein) 2. "The Look of Love" (Burt Bacharach, Hal David) "Country Girl" (Robert Farnon) "Someone to Light Up My Life" (Vinicius de Moraes, Antonio Carlos Jobim, Gene Lees ) "Only the Young" (Richard Ahlert, Marvin Fisher) "Lost in the Stars" (Maxwell Anderson, Kurt Weill) 4:20

Scotts framgångar som soloartist hade gjort att han fått en egen TV show på BBC där han framförde "middle-of-the-road" låtar på bästa sändningstid. I samband med detta släpptes plattan "Scott Sings Songs From His TV Series" (1969) som gick upp på försäljningslistans sjunde plats i England. Albumet känns rätt ointressant så har 33 år senare och brukar sällan räknas in bland hans sextiotals skivor. Förmodligen för att man inte vill spräcka den där magiska fyrklövern av album som många anser att "Scott 1-4" utgör.

SCOTT 4 1969

"The Seventh Seal" "On Your Own Again" "The World's Strongest Man" "Angels of Ashes" "Boy Child" Side two Title Length "Hero of the War" "The Old Man's Back Again (Dedicated to the Neo-Stalinist Regime)" Duchess" "Get Behind Me" "Rhymes of Goodbye"

tracklist: (all songs written by Scott Walker writing as S. Engel) The album originally was released under his real name. Subsequent issues feature the cover as above.

Skivan "Scott 4" (1969) blev en enorm försäljningsmässig flopp men är utan tvekan hans bästa skiva. Kanske var det faktumet att albumet gavs ut i hans egna namn Noel Scott Engel, kanske var det avsaknaden av Brel-covers som gjorde att plattan inte ens kom in på försäljningslistan. Plattan sålde så dåligt när den släpptes, att det är svårt att tro att någon ens lyssnade på den. Det är utan tvekan Scotts mest spretiga skiva rent stilmässigt av de fyra första, detta trots att alla låtar på plattan är skrivna av honom själv. De distade gitarrerna i refrängen på "Get Behind Me" är en unik företeelse om man ser till de fyra första skivorna medan stråkarrangemangen i smäktande vackra "Angels Of Ashes" påminner om de föregående skivorna. Brel-influenserna lyser med sin frånvaro och snarare verkar Walker ha inspirerats av Ennio Morricones soundtracks till Sergio Leones spaghettiwesterns. Den inledande "The Seventh Seal" med sina spanska gitarrer, Morricone körer och blås skulle tveklöst passa i en av Leones filmer. Texten är direkt influerad av Bergmans film från 1957 med samma namn (svensk titel "Det Sjunde Inseglet"). "Old Man's Back Again" doftar också Morricone med sina körer och har en enastående basgång som gör den till en av Scotts bästa låtar. Scott hade redan 1968 släppt singeln "The Rope And The Colt" med liknande sound tagen från Robert Hosseins fransk/italienska spaghettiwestern med samma namn (fransk titel "Une Corde, Un Colt"). Tillsammans med den egna låten "The Plague", som släpptes som b-sida till singeln Jackie 1967, är det en av de låtar som inte finns med på något riktigt album som är värda att leta upp på någon samling.

The Seventh Seal was inspired by the Ingmar Bergman film of the same. Here is an excerpt in Swedish.

Ingmar Bergman (born in Upsalla Sweden 1918, died in 2007)

TILL THE BAND COMES IN (1970)


Prologue / Little Things / Joe / Thanks for Chicago Mr. James / Long About Now / Time Operator / Jean the Machine / Cowbells Shakin' / 'Til the Band Comes In / The War Is Over (Epilogue) / Stormy ( Buddy Buie, James Cobb ) / The Hills of Yesterday (Henry Mancini, Paul Francis Webster) / Reuben James ( Barry Etris, Alex Harvey) / What Are You Doing the Rest of Your Life? ( Life?" Michel Legrand, Alan Bergman, Marilyn Bergman) / It's Over (Jimmie F. Rodgers)
All tracks composed by Scott Walker and Ady Semel; except where indicated The record was produced by Scott Walker

När det var dags för att släppa albumet "Til The Band Comes In" (1970) befann sig Scott i en jobbig situation. Han skulle följa upp en försäljningsmässig katastrof och gjorde det med ytterligare en. Nu förlorade han även den kritikerkår som fortfarande inte svikit honom på det sätt som hans publik hade gjort på föregående platta. Albumet har ett märkligt upplägg, det inleds med tio av Scotts egna låtar för att sedan avslutas med fem covers. Visst hade han gjort nästan samma sak på "Scott 3", men de tio egna låtarna på den här skivan utgör nästan en konceptskiva textmässigt, på det sättet de är komponerade och arrangerade, medan de följande fem verkar ditkastade i brist på tilltro till det egna materialet. Instrumentala "Prologue" är en suverän inledning. Ljudet av en droppande vattenkran, en dörr som öppnas och lite barnskrik ackompanjeras av vackra stråkar. Låten övergår direkt i brillianta och pompösa "Little Things (That Keep Us Together)" där Scott introducerar krigstemat som kommer igen i de flesta av de egna texterna på skivan. En annan av mina favoriter på den här skivan är "Time Operator" där Scott glider över i ett småjazzigt läge, något som passar hans röst perfekt. På lysande "Long About Now" låter han Esther Ofarim ta över sången och resultatet blir alldeles utmärkt. Den som gillar de inledande Walker skivorna ska definitivt försöka få tag på den här, den är betydligt bättre än sitt rykte. Från denna tidpunkt och framåt blev Scott allmänt ansedd, av sin samtid, som en föredetting fram till hans upprättelse under slutet av åttiotalet.

THE MOVIEGOER (1972)


This Way Mary (John Barry, Don Black - Mary, Queen of Scots ) / Speak Softly Love (Nino Rota - Theme from The Godfather) / Glory Road (Neil Diamond - W.U.S.A. / That Night (Lalo Schifrin, Norman Gimbel - The Fox) / The Summer Knows (Michel Legrand, Alan and Marylin Campbell - from Summer of '42) / The Ballad Of Sacco And Vanzetti (Joan Baez, Ennio Morricone - Sacco e Vanzetti) / A Face In The Crowd (Michel Legrand, Alan Campbell - Le Mans) / Joe Hill (Stefan Grossman - Ballad of Joe Hill / Loss Of Love (Henri Mancini, Bob Merrill - Sunflower/ All His Children (A& M Bergman, Henri Mancini - Never Give an Inch / Come Saturday Morning (Fred Karlin - Andre Previn - Pookie) / Easy Come Easy Go (Johnny Green, Edward Heyman - They Shoot Horses, Don't They?)

Produced by Johnny Franz


The Ballad of Sacco and Vanzetti

"Moviegoer" (1972) utgjorde början till en lång radda skivor fyllda med covers som Scott skulle släppa i eget och Walker Brothers namn, när de återförenades 1975. Skivbolagen ville inte släppa Scotts egna låtar eftersom de ansåg att de inte sålde och Scott kompromissade eftersom han behövde pengarna. Han har själv kommenterat den här perioden med att han horade för skivbolagen. Skillnaden mellan "Moviegoer" och de följande plattorna är att den, enligt min uppfattning, bitvis är lysande. Jag tycker dessutom att idén med att spela in en skiva med endast filmlåtar utvalda av Scott passar honom riktigt bra. När Scott dessutom spelar in en låt av Morricone, "The Ballad Of Sazzo And Vanzetti", blir det så jäkla bra att den lätt skulle kunna platsa på Scott 4. Faktum är att jag tycker låten är det bästa han spelat in hittills i sin karriär. Den är betydligt bättre än Joan Baez originalinspelning till filmen "Sacco Et Vanzetti" och hur många covers kan man säga det om. Scott versioner av Rotas "Speak Softly Love" (från filmen Gudfadern) och Legrands "The Summer Knows" (från filmen Summer Of '42) är också riktigt bra.

ANY DAY NOW(1973)


/Any Day Now (Hillard, Burt Bacharach) /All My Love's Laughter (Jimmy Webb) /Do I Love You? (Pelay, le Govic, Dessca, Piolot, Paul Anka) /Maria Bethania Veloso /Cowboy - Randy Newman /When You Get Right Down to It (Barry Mann) /If (David Gates) /Ain't No Sunshine (Bill Withers) / The Me I Never Knew (Don Black, John Barry) If Ships Were Made to Sail (Jimmy Webb)/ We Could Be Flying (Colombier, Williams )
John Franz - Producer

Stretch (1973)



Sunshine (Mickey Newbury)/ Just One Smile (Randy Newman) / A Woman Left Lonely (Spooner Oldham, Dan Penn)/ No Easy Way Down (Gerry Goffin, Carole King)/ That's How I Got to Memphis (T. T. Hall)/ Use Me (Bill Withers) / Frisco Depot (Mickey Newbury) / Someone Who Cared (Del Newman) Where Does Brown Begin (Jimmy Webb) / Where Love Has Died (J. Owen) I'll Be Home (Randy Newman)/
Producer Del Newman

We Had it all (1974)



Low Down Freedom (Billy Joe Shaver)/ We Had It All (Donnie Fritts, Troy Seals) Black Rose (B. J. Shaver) Ride Me Down Easy (B. J. Shaver) You're Young and You'll Forget (Jerry Reed) The House Song (Bannard, Paul Stookey) What Ever Happened to Saturday Night (Randy Meisner, Don Henley, Glenn Frey, Bernie Leadon) Sundown (Gordon Lightfoot) Old Five and Dimers Like Me (B. J. Shaver) Delta Dawn (Alex Harvey)
Producer Del Newman


De tre skivor som följde "Any Day Now" (1973), "Stretch" (1973) och "We Had It All" (1974) känns helt meningslösa. De senare två drar dessutom åt country hållet och med några undantag, som exempelvis låten "Use Me" på "Stretch", är det faktiskt bitvis riktigt dåligt.

WALKER BROTHERS - LINES (1976)



Som grädde på moset återförenades Walker Brothers 1975, av ekonomiska skäl, för att spela in tre skivor innan de återigen splittrades. Med comeback singeln "No Regrets" (1975) från skivan med samma namn som kom ut samma år, lyckades de få en hit och singeln nådde faktiskt en sjunde plats på singellistan i England. Plattan som mest innehöll oinspirerande fillers gick inte alls lika bra och nådde bara försäljningslistans fyrtionionde plats. Walker Brothers andra platta efter återföreningen, "Lines" (1976), blev ännu en försäljningsmässig flopp. Den ena menlösa covern följer den andra och plattans enda ljusglimt är titelspåret som är en reflektion över ensamhet och kokainberoende. Vid den här tidpunkten gick Walker Brothers skivbolag på knäna och Scott såg chansen att smyga in lite egna låtar på nästa platta

WALKER BROTHERS - NITE FLIGHTS (1978)




"Shut Out" Scott Engel / "Fat Mama Kick" Scott Engel / "Nite Flights" Scott Engel / "The Electrician" Scott Engel / "Death of Romance" Gary Leeds / "Den Haague" Gary Leeds / "Rhythms of Vision" John Maus / "Disciples of Death" John Maus / "Fury and the Fire" John Maus / "Child of Flames" John Maus



Walker Brothers sista platta "Nite Flights" (1978) kom att bli den första platta på åtta år där Scott fick med eget material. Av skivans tio spår är de första fyra skrivna av Scott, de nästkommande fyra av John och de två sista av Gary. Scotts låtar är i en klass för sig. Inledande "Shoutout" känns en aning daterad med en gitarrslinga som man gärna varit utan idag, bortsett från gitarrerna är det en lysande inledning på skivan. Skivans andra spår, "Fat Mama Kick" är definitivt den mest kompromisslösa låt Scott spelat in fram till den här tidpunkten i hans karriär. De följande två spåren "Nite Flights" Och "The Electrician" är utan tvekan skivans bästa spår. "Nite Flights" är en brutal, mörk och hotfull avantgardedisco med de underbara textraderna "glass traps open and close on nite flights". Har ingen susning om vad han anspelar på, men det låter cool. "The Electrician" handlar om en fånge som utsätts för tortyr och sakta får mer och mer ström genom kroppen. I bakgrunden ligger en ljudmatta av dova, ambienta syntar. Halvvägs in i låten följer ett fantastiskt parti av stråkar och spanska gitarrer för att ackompanjera torterarens sadistiska njutning när han ger offret ytterligare en el-kyss till textraderna "if I jerk the handle, you'll die in your dreams, you thrill me, thrill me and thrill me". Det är skruvat, pretentiöst, fragmentariskt och fantastiskt bra. Skivan fick lysande recensioner i bland annat NME och Walker Brothers placerades som föregångare till "New Wave"-eran. Att den här skivan influerat andra artister fick Walker ett kvitto på när Ultravox senare fick en hit med "Vienna", en låt som lånat en hel del från ljudbilden på skivan. Scott och Walker Brothers gav sig ut på en kort turné efter plattan kommit ut, men det var uppenbart att ändringen i musikalisk riktning gjort att bandet hade svårt att hitta en ny publik. De förknippades fortfarande starkt med sitt förflutna som ett middle-of-the-road coverband.

Climate Of Hunter ( 1984 )

All tracks composed by Scott Walker except where indicated,
Rawhide / Dealer / Track Three / Sleepwalkers Woman / Track Five / Track Six / Track Seven / Blanket Roll Blues (words by Tennessee Williams, music by Kenyon Hopkins)
Producers - Peter Walsh & Scott Walker
>

Scott Walker in 1984,Photograph: Brian Rasic / Rex Features,

Det skulle dröja hela sex år tills Scott skulle följa upp "Nite Flights" med en ny soloskiva. Han hade redan 1980 signats till Virgin och de hade bokat en studio i hans namn, men till sin förvåning märkte de att Scott hade gått under jorden. Det var inte första och sista gången det här skulle hända framöver. En dialog kunde senare inledas och fyra år senare släpptes "Climate Of Hunter" (1984). Om Scotts låtbidrag till "Nite Flights" dragit åt det pretentiösa och fragmentariska så är det här albumet en fortsättning på den väg Scott stakat ut på föregående album. "Climate Of Hunter" är definitivt ingen lättillgänglig skiva, så om det är det man är ute efter ska man definitivt inte köpa den. Letar man däremot efter något unikt, suggestivt och inspirerande kan den nog passa bra. Texterna är i regel osammanhängande och musiken går inte att sätta i någon passande stilmässig genre. Skivan handlar mer om att bygga upp stämningar än konventionellt låtbygge. Det tog mig lång tid att ta till mig den här skivan och vid en första lyssning avfärdas den säkert som pretentiöst dravel av många. Försäljningsmässigt blev skivan givetvis en katastrof, eftersom den egentligen inte rör sig inom de givna ramarna för populärmusik. Mina personliga favoriter på den här skivan är inledande "Rawhide" och "Track Five".

Tiden efter "Climate Of Hunter" och tiden fram till nästa album elva år senare var en period fylld med havererade musikaliska projekt, alkoholmissbruk och brustna relationer för Scott. Uppföljaren till "Climate Of Hunter" skulle ha varit ett samarbete med Brian Eno. Skivan blev endast halvfärdig efter att samarbetet havererat. Det var många olika faktorer som var orsaken till detta, dels stämde inte personkemin, dels ville inte Virgin betala för riktiga stråkar vid inspelningen och när Eno dessutom ville involvera Daniel Lanois fick Scott nog. Scott kommenterade senare detta med att han inte kan jobba med musiker som Daniel Lanois, eftersom det första de gör är att sätta sig ner i studion och jamma på gitarren. Scott flyttade till en liten stuga i The New Forest utan telefon och hans manager försökte vid ett flertal tillfällen kontakta honom via post med Scott svarade inte på några brev.
En dag ringde Scott upp från en betaltelefon och skällde ut managern för att han fortsatte att skicka brev trots att det innebar att postbudet väckte honom på morgonen när han levererade posten. Behöver väl knappt säga att deras kontakt upphörde efter den incidenten. Ett samarbete med David Sylvian inleddes i början på nittiotalet, men det nådde aldrig förbi idéstadiet. 1993 släpptes äntligen ett livstecken från Scott form av singeln "Man From Reno" som fanns med på soundtracket till filmen "Toxic Affair".

TILT ( 1995)


Farmer in the City / The Cockfighter / Bouncer See Bouncer / Manhattan / Face on Breast / Bolivia '95 / Patriot (A Single) / Tilt / Rosary
All songs written by N. S. Engel (Scott Walker) apart from Farmer in the City adapted from "Man from Reno"
(lyrics inspired by: Norman Macafee's English translation of Pier Paolo Pasolini's poem, "Una tanti dialoghi" /"One of the Many Epilogs")
musicians:
Scott Walker -Vocals / Ian Thomas - Drums / John Giblin - Bass / Brian Gascoigne - Keyboards / and: David Rhodes - Guitars /Strings of Sinfonia of London, arranged and conducted by Brian Gascoigne /Roy Carter - Oboe/ Jonathan Snowden - Flutes/ Roy Jowitt - Clarinet / Colin Pulbrook - Hammond Organ/ Scott Walker and Peter Walsh � Whistles /Andrew Cronshaw � Ba-wu flute /Greg Knowles -Cimbalom/John Barclay - Trumpets /Ian Thomas - Military Bass Drum and Cymbals

När "Tilt" (1995) dök upp i skivaffärerna var den, om möjligt, ännu mer komplex än sin föregångare "Climate Of Hunter". Skivan inleds med "Farmer In The City" där Scott högtidligt sjunger "Do I hear twenty one, twenty one, twenty one, I'll give you twenty one, twenty one, twenty one". Sedan följer åtta spår som är en smältdegel av olika stilar. Scott blandar dova monotona ljud, vackra stråkar, industrislammer á la Nine Inch Nails, Monteverdi opera och över den fragmentariska musiken ligger Scotts röst. Rösten varieras, men allt som ofta låter Scott som en korgosse på syra. Hela skivan är en resa långt från den kommersiella musik som ges ut idag. Det faktum att Scott Walker överhuvudtaget kan ge ut den här musiken är nog mer ett resultat av hans sextiotals succéer än resultatet av någon djärv skivbolagschef.

Pola X 7 ( 1999 ) Soundtrack to the film by Leo Carax

The Time Is Out Of Joint / Light / Meadow / The Darkest Forest / Extra Blues ( Smog) / Never Again / IZA Kana Zanbi (FAIRUZ) / Trang Mo Ben Sud (Gilles Fournier) / Zai Na Yao Yuan De Di Fang (Gilles Fournier) / The Church Of The Apostles / Bombupper / River Of Blood / Blink (Sonic Youth) / Running / Closing / Isabel

Efter "Tilt" har inte Scott släppt någon riktig platta. Livstecken har dock dykt upp i form av låtar till soundtracks vid ett flertal tillfällen sedan dess. 1996 spelade han in Dylan låten "I Threw It All Away" för soundtracket till filmen "To Have And To Hold".


(Only myself to Blame, Scott Walker with David Arnold

Han komponerade huvuddelen av soundtracket till filmen "Pola X" (1999). Dessutom sjöng han på en av David Arnolds låtar till Bond soundtracket "The World Is Not Enough". Låten, "Only Myself To Blame" (2000), är lysande och jag skulle gärna se att han samarbetade med Arnold om han släpper någon skiva till i eget namn. Senaste projektet Scott var involverad i var som producent till Pulps senaste skiva "We Love Life" (2001).

Frågan är om man egentligen kan benämna Scott musiker längre när han, de senaste tjugofem åren, bara lyckats trycka ut två ordentliga album och dessutom inte turnerat under hela denna tid. Om det blir någon platta till med Scott återstår att se, men även om det tar tio år tills dess kommer det vara värt väntan. Vänta har nämligen vi som upptäckt Scott Walkers storhet tvingats att lära oss att göra.

The Drift (2006)



Cossacks Are / Clara / Jesse / Jolson and Jones / Cue / Hand Me Ups / Buzzers / Psoritic / The Escape / A Lover Loves
Scott Walker - Vocals, Guitar, Harmonica, Sax, Sound Treatment / Hugh Burns - Guitar / Ian Thomas - Drums / Mark Warman -Keyboards, Orchestration, Conducting, Percussion, Woodwind, Sound Treatment / Philip Sheppard - Orchestration, Conducting, Cello / Alasdair Malloy - Percussion, Drums / John Giblin - Bass / Steve Pearce - Bass / Peter Walsh - Sound Treatment, Sitar, Percussion / Andrew Cronshaw - Woodwind, Concertina / James Stevenson - Guitar / Brian Gascoigne - Keyboards, Sound Treatment / Thomas Bowes - Violin / Vanessa Contenay-Quinones - Vocals / Beverly Foster - Voice / Pete Long - Sax / Rohan Onraet - Percussion / Lucy Painter - backing Vocals / Rebecca Painter - backing Vocals / Ralph Warman - Vocals / Derek Watkins - Flugelhorn /
Producer Scott Walker, Peter Walsh
All songs by Scott Walker


Comment by Adrian Denning:
Cossack, noun, one of a group of people from Russia with a famous history of fighting and bravery. You could easily picture this in the current top ten. medieval savagery, calculated cruelty. It's hard to pick the worst moment. Jesse. In times of loneliness and despair Elvis Presley would talk to his stillborn twin brother Jesse Garon Presley. Cue, in the lung smeared slides and corridors a flugleman moves and his tune rises on the harvest clouds of dust. Clara. On the 28th of April 1945 Benito Mussolini was taken for execution by members of the committee of national liberation for northern italy. Claretta Petacci insisted on dying with him. They were shot, the bodies piled into a truck and taken to the Piazzale Loreto at Milan to be strung up by the heels side by side, their heads about six feet from the ground. They were mocked, villified and riddled with bullets by the crowd that had gathered. All these and other headlines, both remembered and forgotten, in the past and distant past. Top session musicans and orchestra players brought in to slap a huge side of pork to create a percussive effect. Scott Walker using the studio better than he has since his heyday in the late sixties. A technique for composing began with his four songs from the final Walker Brothers album in 1978, 'Nite Flights', perfected and reaching fruition. 'Tilt', a very impressive album yet you could sense something was missing. 'Tilt' still contained a few pieces that didn't hang together and still contained a couple of attempted re-writes of 'The Electrician', Scott's masterpiece from 1978. 'The Drift' in contrast, is more clearly about something and more clearly a break from past, although it utilizes many of the same techniques employed during the recording of 'Tilt'. Scott Walker, now over sixty years of age. He's gone through teeny-bop pop with The Walker Brothers, gone through a tortured artist misunderstood solo career, descended into cabaret hell then gone. Vanished, back for four startling songs in 1978 it took him five years to follow-up, by which time all the momentum had gone. The gap between 'Climate Of Hunter' and 'Tilt' seemed huge. A similar time has passed between 'Tilt' and 'The Drift'. 'The Drift' has been worth waiting for.

'Cossacks Are' is the uptempo track here designed to, apologies for being mischeivous, attract radioplay. There's an immediately startling and scary deep bass line, a single repeated guitar line that, along with the drums, seems at odds with the rolling bass line. The lyrics are what we now expect from Scott, mysterious and deep poetry. I say that without trying to sound stupid and pretentious. Scott walks a thin line sometimes, pretension always an accusation. 'The Drift' is such a perfectly realised and deeply considered collection of songs however, he more than gets away with it. An album infused with dark humour. It's there if you search for it. 'Clara' only two tracks in, this albums masterpiece, and masterpiece it is. Over twelve minutes long and contrary to every popular notion in modern music making, the first minute and a half is barely skeletal. It presents silence as a pause to introduce the track, with ominously beating drums. The noise that appears after this inital phase of the song is awesome. Swarming and sick sounding strings, the side of pork percussion, Scott's vocals rising to reach above this noise and desperation. 'Clara' tells a story that takes twelve minutes, forty five seconds to tell. After the four and a half minute mark, it also contains the albums most appreciable, tuneful orchestration, an utterly gorgeous sequence in complete contrast to what comes before and after. Going back to 'Scott 2', we hear echoes of 'Plastic Palace People' and other such Scott classics. 'Jesse' has terribly wonderful, picturesque lyrics portraying a deserted landscape. Elvis rolls across the desert plains, anguishingly crying ( in the voice of Scott Walker ) I'm the only one left alive, i'm the only one left alive. The song is a literal nightmare and astonishingly powerful.

'Buzzers' is another amazing piece of composition, slabs of noise laid down, quiet stretches to build up tension, clever use of orchestration designed not to sound like regular orchestration. Scott's voice too, it's held up well through the years is all I can say. For reasons perhaps best know to Scott himself, the ending of 'The Escape' has donald duck in it. No, really. Donald Duck. Alongside other such twisted and emotional pieces, this has to be one of the albums most disturbing moments, somehow. The closing 'A Lover Loves', like the closer to 'Tilt', simply presents Scott over an acoustic guitar line. The repeated 'Pssst, psst, psst, psst' sections are somehow an indication we shouldn't take everything at face value. You know, kind of like, hey, look over your shoulder dear listener. I'm stood behind you laughing. Please take the time to understand.